Kan det nya förbundet vara bättre (innehålla något mer eller mindre)

 

 

Introduktion

 

Jag vill ge ett påstående:

Du kan inte ha det så särdeles mycket bättre som frälst människa.

 

Detta bland annat eftersom:

 

Vi har fullkomlig hälsa,

Evigt liv,

Och allt välstånd.

Vänner och bekanta i mängder.

En oerhörd mening med livet på jorden. Ett stort uppdrag!

All andlig välsignelse i himlen.

Den fullkomlige Guden, Fadern, samt Sonen och Anden vakar över oss och förser oss med all glädje vi behöver när vi är med honom.

Gud bor inom oss vilken är den största, djupaste, mest genuina och uppfyllande relationen som kan tänkas.

Anden ger oss total kärlek, glädje, frid, trohet, godhet, mildhet, vänlighet, tålamod, självbehärskning.

Vi kan göra allt vi företar oss. Till och med större gärningar än Jesus gjorde på jorden.

Allt vi ber om ska vi få.

Vi ska inte bekymra oss över någonting.

 

 

Dessutom väntar:

 

Evigt fullkomligt liv från härlighet till härlighet.

Att få se och utforska Gud mer och mer.

Förmodligen nytt utforskande i all oändlighet framöver eftersom Gud är ofattbar/omätlig, kärlek och kapabel till allt skapande.

En skara med människor, Gud och andra varelser i rungande liv, perfekt kärlek, förblindande glans och gnistrande harmoni i en värld vi knappt kan föreställa oss.

 

Vi är också på en resa där vi lär oss dag för dag och väntar på det saliga hoppet. Det blir bättre för varje dag om vi stor fast i honom. Det är som att vi har bokat in en utomlandsresa om två månader till ett varmt och ljust land med vår lyckliga familj. Väntan i sig är något som är kul och att uppskatta. Det gör både att man får en längre upplevelse, att man stärker förväntan inför framtiden och att resan i sig blir bättre (så länge man inte överplanerar eller stressar utan bevarar sitt hjärta i enkel tillförsikt).

 

Det kan också jämföras med en idrottsman som tränar inför OS om 10 år och vet att han kan stå där med guldmedaljen. Han skulle dock inte vilja vara utan resan dit med dess träningar, tävlingar, uppgångar och motgångar. Guldet blir mer värt om man vet vad som krävdes för att nå dit.

 

Där står vi. Vi är i frälsningen men måste hålla ut. Vi måste bli kvar i vår första tillförsikt och kämpa trons goda kamp genom att göra som han säger.

 

Okej. Jo, jag vet kanske läsaren tycker. Men allt är väl inte bra för troende ändå? Jodå. Här nedan listar jag några tänkbara motargument och direkt inpå - dessa motarguments motargument!

 

Motargument?

Förföljelser ges i det nya förbundet

Jo, det är sant. Det står att vi kristna kommer att lida förföljelse och att kanske bli dödade med svärd för vår tro, även om vi har makten över djävulens välde att driva ut demoner. Detta bör dock inte påverka oss negativt, framför allt av följande anledningar - som jag ser det;

1. Dels lever vi här i mörkret och väntar vår frälsning, men i Anden är vi i harmoni. Vi rubbas därför inte av det som sker utanför oss. Alla Andens frukter finns där.

2. Dels spelar det inte någon direkt roll om vårt yttre bryts ned. Det kommer det ändå att göra och när det skett hamnar vi ögonblickligen i det perfekta paradiset där inga tårar och ingen smärta finns.

3. Dels är det stärkande och gör att vi kan bli ännu starkare i vår kamp mot mörkret här nere och därigenom bära ännu mer frukt för Guds och även vårt eget framtida bästa.

4. Dels möter Anden oss starkare när vi står upp för vår tro. Han växer till och då vi fylls med mer av Gud mår vi bättre, har det bättre och bär mer frukt än annars. Apostlarna gick med glädje vidare och vek inte ned sig även om de blev stenade. De sjöng lovsånger i fängelser. Vissa kristna, har jag hört någonstans ifrån, har prisat Gud medan de bränts som facklor. Det var nog inget som de var tvungna att pressa fram i köttet, utan det skedde nog bara spontant.

5. Dels får vi belöningar för förföljelser som sker. Det är som att göra armhävningar - några minuters smärta, men med mycket långvariga bestående fördelar. Jag skulle välja att göra armhävningar framför att inte göra det. Det är definitivt värt det!

6. Sen kan vi bli uppväckta igen och så leva fortsatt i glädje och gärning.

7. Vi bör också kunna leva unoffendable och inte över huvud taget påverkas negativt av förföljelse. Har vi någon glädje i vår kropp eller något på jorden såsom vårt hus? Om inte kan man tokflöda i kallelsen och frukterna ständigt och förföljelse kan snarare vara roligt och uppfriskande!

Vi får smärta för andra människor eftersom de kanske går förlorade

Varför ger Gud oss den smärta vi får när vi som frälsta ser att många andra är på väg att gå förlorade?

Flera av argumenten till varför förföljelser ges gäller också i denna fråga skulle jag säga. Två punkter vill jag framförallt nämna:

 

1. Gud vill att alla ska bli frälsta och då krävs bön för själarna som är på väg att gå förlorade, samt vittnande. Om vi bara vore helt nöjda hela tiden skulle vi inte uträtta något exempelvis genom bön för de otroende.

2. Gud har också känslor och han sörjer de otroende som kommer att hamna i helvetet. Vi har nu blivit som Gud i Anden och känner han sorg och smärta fram till domens dag så kommer vi också att göra det. Vi kan inte på något sätt vara "bättre än Gud".

3. Vi hade smärta tidigare när vi levde i synd och den borde ha varit oerhört mycket större än det vi känner nu. Djävulen kan plåga en människa oerhört eller ge den vad denne vill efter sina begär, vilket biter dem i svansen senare.

Sedan vill jag också nämna att:

1. Den själsliga smärtan kan försvinna bort när man bett för vissa själar och fått visshet om att de kommer att bli räddade. Då utbyts smärtan mot en oövervinnelig glädje.

2. Vi bör vara i en slags inre frid inombords på grund av kärleken till Gud. Detta är en tillflyktsort som vi alltid har, och den kärleken borde helt övertrumfa den sorg vi har för de som är på väg åt fel håll. Det vi har fått är så oerhört mycket större än det vi temporärt saknar. I världen får vi lida, men han har övervunnit världen. Vi kan ha fokus på det himmelska och aldrig någonsin tveka eller sakna något. Allt är givet oss.

3. Det står att vi inte ska bekymra oss över något utan låta alla våra önskningar bli hörda inför Gud. Han kan ta bort den själsliga smärta kring de otroende man upplever om man önskar.

 

Jesus märkte att de ville fråga honom, och han sade till dem: "Ni frågar varandra om det jag sade: En kort tid och ni ser mig inte, ännu en kort tid och ni kommer att se mig. Jag säger er sanningen: Ni kommer att gråta och jämra er, men världen ska glädja sig. Ni kommer att sörja, men er sorg ska vändas i glädje. När en kvinna ska föda har hon det svårt, för hennes stund har kommit. Men när hon har fött barnet, minns hon inte längre smärtan i sin glädje över att en människa är född till världen. Nu har ni också det svårt, men jag ska se er igen. Då ska era hjärtan glädjas, och ingen ska ta er glädje ifrån er. (Joh 16:19-22)

Den dagen kommer ni inte att fråga mig om något. Jag säger er sanningen: Vad ni ber Fadern om i mitt namn, det ska han ge er. Hittills har ni inte bett om något i mitt namn. Be och ni ska få, så att er glädje blir fullkomlig.

(Joh 16:23-24)

 

 

Sedan vill jag också påpeka att det kan vara så att det är vårt tidigare jag som spökar i känslor. Alla känslor är inte berättigade eller kommer från Gud, utan de kan komma från djävulen. Vi kan exempelvis gå och oroa oss för vår egen frälsning på ett obefogat sätt. På ett sätt bör vi ha en gudsfruktan men lever man i genuin verksam tro och omvändelse bör man kunna betrakta sig som räddad och kunna vara fri i det. Anledningar till problemen kan vara andliga attacker eller härstamma från bristande kunskap. Den som är rädd är inte fullkomnad i kärleken. Den fullkomliga kärleken driver ut rädslan.

Man kan nog be bort denna smärta. Allt är möjligt genom bön.

 

​
 

Relationer med biologiska släktingar upphör

Ja, men vill du verkligen vara med dem? I Anden är ni helt olika. Det är bättre att inte vara med dem utan istället separeras ifrån dem för att helgas och bli mer lik Gud för att kunna leda dem rätt. Det är en välsignelse att slippa dem. Missförstå mig inte. De är kvar i mörkret. Själen och dess band, köttet och tankar kan säga att man vill vara med dem, men det nya hjärtat säger att det långsiktigt inte är bäst. Vi vill ju lämna synden och vårt gamla liv bakom. Då bör vi också vilja lämna onda, destruktiva relationer som smutsar ned oss. Dessa är djävulens barn som följer och tjänar det onda. Alltså är det bättre att slippa långsiktig gemenskap med dem, vilket Gud oftast leder till. Däremot kan vi vittna för dem och be för dem så att de snabbt blir frälsta och därefter är det lämpligt att återses mer permanent.

Men man kan be om deras uppväckelse från det andliga döda och verkligen frälsa dem. Då får de evigt liv och kommer aldrig att dö om de står fast i tro. Alternativt blir de martyrer eller så och hamnar i himlen (en vinst).

Andra troende tas ifrån en

Ja, men vi är alla på en resa. De går omedelbart till paradiset och döden är på ett vis en vinst. Döden är en vinst för dem. Du blir kvar och får ytterligare tid att verka för Gud innan vilan kommer. Du kan göra några extra armhävningar och verka i kärlek ett tag till, innan de eviga boningarna väntar. Man kan även återuppväcka dem för att gå emot djävulens attacker. Om det var Guds vilja att de skulle dö som martyrer kan man glädjas i det.

Vilka alternativ finns? Att man blir frälst och direkt dör? Eller att alla får vara kvar tills Jesus kommer tillbaka? Se kommande punkter nedan:

​
 

Vore det inte bättre att få dö eller bli uppryckt direkt efter att man blir frälst så att man får lämna jorden med dess ondska?

Att vara kvar är bättre än att dö direkt eftersom:

1. Man får bära frukt för Gud. Man får chansen att tjäna den man älskar innan evigheten väntar. Det är en chans man inte vill missa.

2. Hur skulle fler annars bli frälsta? Vi är Kristi kropp på jorden. Vi används nu såsom Guds profeter användes i GT för att leda människor och folk till omvändelse till Gud. Gud ”behöver” oss på ett sätt, liksom han behövde profeterna. Han kan givetvis tala ändå, men vi är ett gott verktyg som Gud använder. Det bästa för de otroende är definitivt att vi blir kvar på jorden. Här kan man se bortom sig själv och se till helhetens bästa.

3. Vi kan få glädjen att se hur andra kommer till Herren.

Man får själv chansen att leda folk man älskar till Gud eller göra annat som man vill se uträttat här på jorden. Allt vi ber om ska vi få, även i jordelivet.

1. Dessutom är den perfekta friden, kärleken och glädjen i oss permanent så vi behöver inte befläckas av denna värld utifrån. Det eviga livet har redan börjat och det är underbart! Det vore konstigt om man bara dog eller blev bortplockad på en gång. Vi får allt i frälsningen men blir kvar i vår kropp. Ingen skada skedd. Men en vinst och en möjlighet.

2. Vi får gå och längta samt förbereda oss inför evigheten. Kanske vill du hellre bli överraskad av att få en enkelbiljett till en söderhavsö och leva där resten av ditt liv med avresa om 4 veckor så att du först får 4 härliga veckor att både längta och förbereda dig och tala med de du känner, än att du får reda på att du åker iväg nu direkt - om 10 min? Det gäller nog inte alla, men många skulle gärna vänta.

Vore det inte bättre om alla frälsta var kvar tills Jesus kommer tillbaka? Då slipper ingen troende mista någon annan och vi får ännu längre tid till att tjäna Gud och bidra till hans rike?

Om alla frälsta var kvar till Jesus kom tillbaka så …

Finns det större risk att man faller ur frälsning. En stor motståndare till kristnas frälsning är uttråkan. Man blir inte kvar i den första kärleken. Andra förförelser är djävulens alla tricks, frestelser från världen och mänskligheten, skador eller åldrande kroppar, skador i anden eller själen. Bär man på sådana länge kan det bli jobbigt. Därför kan det vara bra att inte leva i tusentals år, för att slippa tappa bort sig och därmed gå förlorad.

Kanske att det blir tufft att leva tusentals år i denna världs ondska – att se så många gå förlorade och se djävulens insteg överallt och i det tappa kärleken, även om man själv har det bra.

 

Gud kanske vill det. Men: Det faller på oss att låta det ske! Om vi hade predikat evangeliet till alla folk och gjort Jesu befallningar istället för att gå genvägar, egna vägar, ta hand om sig själv, spara sig m. m. så hade han kanske kommit mycket tidigare. Det står att de kristna påskyndade Herrens ankomst.

Gud vill kanske att vi ska vara kvar och leva länge. Det skulle krävas mycket av oss att gå emot den förgängelse som finns i denna värld på grund av synd, gifter och förfall. Allt är möjligt genom Guds Ande, men trots detta så dör många troende ganska tidigt. En del tror jag sliter ut sig på ett sätt som inte är enligt Guds vilja. Man tar inte hand om kroppen och låter Gud verka genom en i rätt takt. Även Jesus blev trött och vilade. Anden är villig men köttet är svagt. Naturlagarna som är i bruk nu och omgivningarna vi har gör att vi dör trots att vi har Guds Ande. Det är upp till oss att stå emot ondskan och döden här nere. Jag tror inte att Gud vill att någon troende ska vara sjuk, utan vi ska ha liv och liv i överflöd, men det drabbar oss på grund av vår oförmåga att låta Guds Ande verka i oss och styra våra tankar i linje med Guds sanning. Tänk om det är så att Gud skulle vilja att alla troende levde i, säg 300 år, men att det inte går för någon på grund av köttslig svaghet och brist på kunskap. Vi ska förlösa Gud inom oss. Det är dealen. Han befaller Josua: Var stark och frimodig. Han säger också: "Stå emot djävulen, så ska han fly från er" och "Ta dessutom trons sköld, med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar". Jesus säger också att: "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig ska leva om han än dör, och den som lever och tror på mig ska aldrig någonsin dö. Tror du detta?"(Joh 11:25-26). Jag tror att vi kan leva i tusentals år på jorden tills Gud plockar bort oss.
 

Man lider över världens ondska och okunskap.

Jo, men samtidigt gläds man åt att man själv har hittat sanningen.

Vad är alternativet? Att bli kvar i oförstånd och blindhet och inte få insikt om ondskan? Nej, det går inte. Vi blir frälsta, blir ett med Gud och får då kunskapens Ande utgjuten i oss. Vi har kommit till omvändelse, vill gå på Guds väg och vill fly från ondskan och strida emot den. Hur ska man kunna säga nej till ondskan om man inte känner till den? Hur skulle man kunna känna till ondskan utan att ogilla de som uträttar det onda och lida med det eller de som drabbas av ondskan? Hur skulle man kunna vara ett med Gud som kommer att döma världen för dess ondska om man inte hatar och blir vred över ondskan? Det är ingen direkt potentiell möjlighet för Gud att låta oss vara omedveten om den.

Ett annat alternativ är att dö eller ryckas upp direkt. Hur skulle vi då kunna tjäna Gud och lämna vittnesbörd till andra människor? Hur skulle då fler kunna bli frälsta? Hur skulle då de otroende få veta att vi blivit räddade till himlen och inte gått förlorade till helvetet eller flytt till en söderhavsö? Gud vill att vi ska vara här som hans ambassadörer. Man kanske till och med känner till ondskan där uppe. Det verkar som att heliga står inför Gud och gläds åt domarna i den sista tiden.

 

Vi har fått all kunskap och all insikt genom den Helige Ande. Denna gåva leder dock till en överväldigande glädje som bör övertrumfa olyckan över ofrälsta människors tankar och bestyr samt världens förfall. Tänk igen att vi väntar utlandsresan där framme. Flyget går inte ännu, och vi kan och bör inte göra oss själva blinda (blunda för flygresan som kommer) när vi nu fått Anden. Därför får vi stå ut, men vi kan alltid tänka på det som väntar och drömma oss bort, alternativt gå i Anden. Vi har inte givits modlöshetens utan kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande. En Ande med kärlek, glädje och frid. Anden övertrumfar allt annat.

Vår kunskap om det onda kan dessutom verka till Guds och allas vårt bästa genom att vi kan verka starkare i vår kallelse. Därigenom kan större lidande genom ondskan och okunskapen leda till en större iver och mer fruktbärande.

 

 

Man kan be att Gud tar bort lidandet över ondska och okunskap.

 

Man kan kanske till och med välja att gömma sig som en munk bortanför världen och människor och tjäna Kristus på det sättet tror jag. Jag tror att Gud skulle tillåta det, även om vi är kallade att sprida evangeliet.

 

Man kan förlora frälsningen.

Men detta krävs för att vår fria vilja inte ska övertrumfas. Alternativet är att plocka bort vår fria vilja och göra oss till robotar för en tid och det är inte möjligt p.g.a. Guds karaktär. Han har gett oss vår fria vilja sedan barnsben för att vi för evigt ska välja honom och det rätta i övrigt. Denna goda gåva tar han inte ifrån oss.

Han leder oss istället med stark hand tillbaka till honom om vi är på villovägar och han stärker oss till att övervinna alla hinder. Han prövar oss aldrig över vår förmåga och han frestar oss aldrig. Det gör antingen vi själva, eller så tillåter vi den onde att få detta inflytande över oss.

Vi har fått Anden som ett sigill och han lovar att han ska bevara oss, gå efter de förlorade fåren, hjälpa oss och leda oss in i hela sanningen, att vi ska bli bevarade från den onde och annat ont. Han gör det verkligen så bra han kan för sina barn.

 

 

Okej, men om alla dessa negativa saker egentligen är positiva, borde det då inte vara bra om även sjukdom ingick i det nya förbundet, så att vi fick chansen att lida mer och därigenom bära mer frukt?

Sjukdom i sig är inte bra. Och det är inte något som i min doktrin Gud vill skicka på någon som söker honom av hela sitt hjärta, litar till honom och tror på honom i nöd och lust.

 

Vi kan gå i kraft och styrka ändå. Vi är renade och helgade och har all kraft att göra Guds verk. Men i svaghet kan hans kraft fullbordas. Därför är självvald temporär svaghet något bra. Även attacker utifrån kan vara stärkande i och med att man får kraft att stärka sin tro. Självvald fasta eller onda människor som drabbar en är något helt annat än att råka ut för en sjukdomsattack och låta den ta över en. Om vi har Gud inom oss bör vi kunna vara fria och skina som ljus för Jesus. Vi bör inte drabbas av något som förgängelse om vi inte vill drabbas av det och kan stå fast i tro på Guds godhet och löften i Ordet. Vi ska vara ljus i världen. Ett heligt folk. Där endast människor kan döda vår kropp, men ingenting annat kan skada. Det är ett oerhört vittnesbörd.

 

Lidande i sig är inte bra. Gud fostrar och tuktar den han älskar. Men vilken god far skulle själv leda in sin son i något ont i onödan, om lärdomen kan tas emot eller uppdraget kan utföras, eller vittnesbördet ges på ett annat minst lika bra sätt? Det gör ingen. Jag tror inte att Gud gör det i det nya förbundet - det har vi löften kring (Jes 54:15 - vilket jag tror innefattar det nya förbundet: Om någon angriper dig kommer det inte från mig, den som angriper dig ska falla för dig.) När han fostrar och tuktar tror jag det är för att vi redan själva har klivit ur hans goda vilja och är på villovägar. Då låter han tuktan ske så att vi ska förstå, lära oss och komma tillbaka rätt. Dock kan martyrdöd vara ett starkt vittnesbörd. Ofta leds nog kristna in i lidanden som för Paulus, för att däri kunna göra mer av Guds vilja, men hade viljan kunnat utföras på ett annat sätt i ett lika stort mått hade det nog varit att föredra.

 

Sorg och lidande efter Guds vilja tar man inte skada av:

För även om jag gjorde er sorgsna med mitt brev, så ångrar jag det inte nu. Först ångrade jag mig, för jag såg att brevet gjorde er sorgsna, om än bara för ett tag. Men nu gläder jag mig, inte för att ni blev sorgsna utan för att sorgen har lett till ånger. Ni blev sorgsna så som Gud vill, och därför har ni inte tagit någon skada genom oss. En sorg efter Guds vilja ger en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning. Men världens sorg leder till död. Se vad den här sorgen från Gud har fört med sig hos er: vilken hängivenhet, vilka förklaringar, vilken upprördhet, vilken fruktan, vilken längtan, vilken iver och vilken bestraffning! I allt har ni visat er oskyldiga i den här saken. (2Ko 7:8-11)

Men sjukdom är inte Guds vilja.

 

Sen kan man acceptera att Gud vet bäst och har satt upp förbundet så: vi ska hela sjuka och själva inte drabbas, men inte nödvändigtvis hindra folk från att fasta eller från att råka i förföljelse då det är något vi själva ger oss in i av egen vilja.
 

Prövar Gud oss inte?

Jag är den sanna vinstocken, och min Far är vinodlaren. Varje gren i mig som inte bär frukt tar han bort, och varje gren som bär frukt rensar han så att den bär mer frukt.

(Joh 15:1-2)

Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom för att prövas, som om det var något oväntat som hände er. Nej, gläd er ju mer ni delar Kristi lidanden. Då ska ni också få jubla och vara glada när han uppenbarar sig i sin härlighet. Saliga är ni om ni hånas för Kristi namns skull, för härlighetens Ande, Guds Ande, vilar över er. Ingen av er ska behöva lida som mördare, tjuv, förbrytare eller för att han lägger sig i andras angelägenheter. Men om någon får lida som kristen ska han inte skämmas utan prisa Gud för det namnet. Tiden är inne för domen, och den börjar med Guds hus. Men om den börjar med oss, vad blir då slutet för dem som inte lyder Guds evangelium? Och om den rättfärdige knappt blir frälst, hur går det då för den gudlöse och syndaren? Därför ska de som får lida efter Guds vilja anförtro sina själar åt sin trofaste Skapare och göra det som är gott.

(1Pe 4:12-19)

Ingen annan frestelse har drabbat er än vad människor får möta. Och Gud är trofast, han ska inte tillåta att ni frestas över er förmåga. Samtidigt med frestelsen kommer han också att ge en utväg, så att ni kan härda ut.

(1Ko 10:13)

Därför, mina älskade, fly avgudadyrkan!

(1Ko 10:14)

Tänk på honom som fick utstå sådan fiendskap från syndare, så att ni inte tröttnar och tappar modet. Än har ni inte gjort motstånd ända till blods i er kamp mot synden. Och ni har glömt uppmaningen som talar till er som söner: Min son, förakta inte Herrens fostran och tappa inte modet när han tuktar dig, för den Herren älskar tuktar han och han agar var son han har kär. Det är för er fostran som ni får utstå lidande. Gud behandlar er som sina söner. Vilken son blir inte fostrad av sin far? Får ni inte fostran som alla andra, då är ni oäkta barn och inga riktiga söner. Vi hade våra jordiska fäder som fostrade oss, och vi hade respekt för dem. Ska vi då inte så mycket mer underordna oss andarnas Far så att vi får leva? Våra fäder fostrade oss en kort tid så som de tyckte var rätt, men Gud gör det för vårt bästa, för att vi ska få del av hans helighet. För stunden verkar ingen fostran vara till glädje utan snarare till sorg, men för dem som har tränats genom fostran ger den längre fram frid och rättfärdighet som frukt.

(Heb 12:3-11)

I tron gick folket genom Röda havet som på torr mark, men när egyptierna försökte drunknade de. Genom tron föll Jerikos murar, efter att man hade gått runt omkring dem i sju dagar. Genom tron slapp den prostituerade Rahab att gå under med dem som inte trodde, eftersom hon välkomnade spejarna som vänner. Vad mer ska jag säga? Tiden räcker inte för att berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David, Samuel och profeterna. Genom tron besegrade de kungariken, skipade rätt, fick löften uppfyllda, stängde lejons gap, släckte rasande eld och undkom svärdets egg. De var svaga men fick kraft, de blev starka i strid och drev främmande härar på flykten. Kvinnor fick sina döda tillbaka genom uppståndelse. Andra blev torterade och accepterade ingen befrielse, för de ville nå en bättre uppståndelse. Andra fick utstå hån och piskrapp, ja, även bojor och fängelse. De blev stenade, söndersågade, dödade med svärd. De gick runt i fårskinn och gethudar, nödlidande, plågade och misshandlade. Världen var inte värdig att ta emot dem. De irrade omkring i öknar och bergstrakter, i grottor och hålor. Och fast alla dessa hade fått vittnesbörd för sin tro, fick de inte det som var utlovat. Gud har nämligen förberett något bättre för oss: först tillsammans med oss ska de nå fram till målet.

(Heb 11:29-40)

Om någon av er brister i vishet ska han be till Gud, som ger åt alla villigt och utan att kritisera, och han ska få. Men han ska be i tro, utan att tvivla. Den som tvivlar liknar havets våg som drivs och piskas av vinden. En sådan människa ska inte tänka att hon kan ta emot något från Herren, splittrad som hon är och ostadig på alla sina vägar. En ringa broder ska berömma sig av sin höghet, men en rik av sin ringhet, för han ska vissna bort som en blomma i gräset. Solen går upp med sin brännande hetta så att gräset vissnar, blomman faller av och dess skönhet försvinner. Så ska den rike vissna bort mitt i sin strävan. Salig är den som håller ut i prövningen, för när han har bestått provet ska han få livets krona som Gud har lovat dem som älskar honom. Ingen som blir frestad ska säga: "Det är Gud som frestar mig." Gud frestas inte av det onda och frestar inte heller någon. Var och en som frestas dras och lockas av sitt eget begär. När sedan begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullmogen föder den död. Bedra inte er själva, mina älskade bröder. Allt det goda vi får och varje fullkomlig gåva är från ovan. Det kommer ner från ljusens Far, som inte förändras eller växlar mellan ljus och mörker. 

(Jak 1:5-7)

• Gud frestar inte. Av typen: skickar ondska i närheten i onödan sittandes med armarna i kors av illvilja.

• Gud tuktar, agar och fostrar. Han älskar oss och vill rena oss. Därmed kan han skicka det onda som vi ändå lever i för att vi ska inse dess problem, stärka oss ur det och låta oss gå fria.

• Gud rensar oss på dåliga grenar så att vi kan bära mer frukt. Alltså att han tar bort det onda i oss. Det kan göra ont om man själv håller fast i det, och även annars ett litet tag efteråt på grund av såret som bildas.

• Gud prövar oss för att se om vi står fasta i tron och därmed vinner frälsning eller annat. Det är inte att skicka ondska utan att föra in en i situationer för att se om vi litar till att han helar, räddar och håller i alla kläder och typer av väder. Det är inte att leda in i djävulens fällor.
   

Dock är det nog bra att inte helt bli beskyddad ifrån det onda av Gud utan att istället han låta sina söner och döttrar själva lära sig hur de ska kunna stå emot det onda. Lidande är endast bra om det stärker i längden. Lidande som gör en mer vek eller rädd genom att själen tar skada är inte bra utan bör undvikas. Jag tror att många kristna är starkt skadade av de lidanden de har gått igenom i sina liv. Därför har de svårt att komma in i Guds enorma vilja för deras liv och våga ta emot och bli välsignade av det goda som han vill ge. Om vi kan leva helgade och starka, kämpa i Guds vilja för honom och leva i kärlek till oss själva, andra människor och Gud utan att utsättas för problem jämt och ständigt så behöver vi inte bli utsatta för lidande. Hans kraft fullkomnas där, ja, men de flesta kristna har redan lidit massor som ofrälsta, så om man tar lärdom av det och utvecklar en god karaktär ändå behövs nog inte mer lidanden för att hans kraft ska fullkomnas.

 

Det som fullkomnar ännu mer är rätt kunskap genom förnyelsen av sinnet. Det kan ske genom Guds Ord och vishetens Ande. Man behöver inte plåga sig själv eller låta sig plågas, nödvändigtvis. Det står att den som har fått lida har slutat att synda. Om man kan påminna sig om tidigare lidanden och extrapolera in i framtidens nya situationer behöver man inte erfara nya lidanden. Lidande ödmjukar, men man kan vara ödmjuk ändå, genom att besitta stor kunskap om Gud och fruktan för honom.

 

Vi lever i en ond värld där sjukdomar attackerar, drabbar och smyger sig på människor. Gud vill att vi ska stå emot sjukdom och driva den ifrån oss. Detsamma gäller med lidande på grund av andra brister eller förföljelser. Vi ska själva be emot detta. Vi ska be så att vår glädje blir fullkomlig. Vi ska sprida Guds rike på jorden. Vi har den skyldigheten och det ligger inte på Guds spelhalva.

 

​
 

Varför kan då människor skada oss? Varför har de makt att påverka oss, men inte sjukdom?

Sjukdom kommer utifrån och sätter sig på eller i Guds tempel för att förstöra långsiktigt. Och

1. Det är inte fruktsamt för tillfället. Det är ibland stärkande i längden för den drabbade, men ofta inte.

2. Det är inte imponerande. Det är ett dåligt vittnesbörd.

3. Det vore inte rätt av Gud att inte låta oss ha kontroll över vår hälsa och välstånd när han skickat den helige Ande in i oss. Vi är den helige Andes tempel. Vi är perfekta. Sen kommer saker utifrån som vill förstöra för oss men i förbundet har vi makt över allt sådant. Vi har makt över alla sjukdomsandar och vår kropp vårdas av Helige Ande.
    

Däremot, att onda människor kan förfölja och till och med snabbt döda oss är positivt då det

1. Ger dem starka vittnesbörd (genom att vi inte berörs eller till och med gläds under motgång, hot och våld) så att de kommer till tro.

2. Vi får belöningar på grund av förföljelse som onda människor använder sin fria vilja till att utföra på oss, inte på grund av att vika ned oss eller släppa in sjukdom.

 

Vad är skillnaden?

 

Sjukdom kommer från den onde, demoner och förfallet i världen, vilket Jesus övervunnit.

 

Sjukdomsandar kan därför inte rubba oss om vi står fasta i tro. Vi befaller dom att ge vika. Detta kan Jesus ge oss i det nya förbundet. Men demoner i onda människor kan plocka upp påkar och jaga oss genom dessa människor, och dessa onda människor stoppar vi inte alltid? Varför inte? Allt är möjligt genom bön! Varför är vi då lovade förföljelse?

 

Jesus har inte övervunnit att människor kan använda sin fria vilja på ett ont sätt. Han har besegrat ondskan i andevärlden, men den lever kvar här ändå genom att onda andar fortfarande är här, samt att människors inre fortfarande är ont.

 

Jag antar att vi har makten över ondskans hela andevälde med sjukdomsandar, plågoandar, lögnandar och trubbel. Vi har även makt över skapelsen genom Jesus så att vi kan ge liv åt träd och växter, till människor och djur. Vi kan sprida liv. MEN, det vi inte har full kontroll över - på samma sätt som Gud(!) - är människors fria vilja. Den respekteras. Människor väljer att använda den enligt Guds vilja eller enligt djävulens vilja. Gud och vi är utanför detta. Gud kan naturligtvis gripa in. Han är allsmäktig, men så är inte upplägget. Den fria viljan verkar vara som en naturlag som följs, om inget särskilt sker. Just som att gravitationen kan upphävas (kristna och demonfyllda kan ibland flyga), men det krävs bön och mirakel - något särskilt för att det ska ske. Gud kan verka i människors hjärta. Han kan förhärda folks hjärtan eller föda dem på nytt genom Anden, men på något sätt så är det en relation där. Där vi har fått jorden och ska bevara den genom våra fria vilja och våra handlingar. Gud ingriper genom bön. Viss förföljelse kan definitivt stoppas genom bön. Dock kanske inte all. Det kan möjligtvis vara eftersom vi inte genom bön kan stå emot att majoriteten av mänskligheten alltid väljer att göra ont. Människor gör val varje sekund och lever permanent skadade i ett flöde med den onde – på hans väg ned till fördärvet. Det är många böner som ska bes för att precis alla förföljelser ska undvikas. Så länge det finns ofrälsta och djävulen och hans armé är här så krävs det enormt mycket bön för att hålla världen utan onda val och i förlängningen, förföljelser. Hur skulle vi troende kunna be så att vi aldrig drabbas av några av de återkommande, ständiga onda val som de flera miljarder onda människor som nu lever på jorden gör? Hur skulle det vara Guds vilja och hur skulle det fullbordas praktiskt att vi skulle bli så otroligt bevarade från precis varje liten minsta handling i ondska från varelser i kring oss – i synnerhet då han befaller oss att gå till dem och vittna för de otroende?

 

Människors fria vilja är på något sätt Guds vilja. Det går nog inte att helt överta precis alla människors vilja. Vi kan nog inte styra bort varje bilkrock, ont ord från hädare och stenar som plockas upp för att kastas. Jag tror att världen skulle se rätt så märklig ut då. Men ber vi emot att stenar inte ska träffa oss, så slipper vi tror jag, men då kanske vi drabbas av skriverier i tidningen, onda ord på fikapausen eller att djävulen attackerar vår bil medan vi sover så att den behöver tas in på verkstaden. Vi kristna är nog de som drabbas mest av onda val då vi är djävulens enda mänskliga fiender.

 

Allt är möjligt genom bön, men sett i ljuset av annat som skriften förbjuder, och vi fightas mot den fria viljan i människor här nere. Vi har alltså makt över:

1. Skapelsens förfall (sjukdom, död, dåliga skördar, vädret).

2. Alla onda andar (sjukdomsbringande, lögn, vrede, med mera).

 

Samt genom bön även att styra ihop situationer bland människor och att Guds Ande ska dra i människor och styra i viljan och val hos människor. Vi kan be dem till frälsning till exempel. Men människorna har en annan position än andarna och skapelsen i stort. De har givits jorden och därmed krävs det mer att hålla dem i schack. Allt annat kan fungera som marionetter i vår hand genom makten i vårt förbund, bön och änglars hjälp. Så kanske det inte är med människor. De är kanske inte helt marionetter som står under vår makt genom bön. Detta vill jag utforska mer. Hur kan vi be för andra. Kan vi styra dem helt? Delvis absolut, men på vilket sätt och kan vi göra det till 100%? Troligen inte då de inte har Guds Ande i sig utan styrs av sitt eget kött, sin egen döda ande och onda andar. Det är enklare för Guds Ande att styra moln och träd, som inte har verkar ha en egen vilja på samma sätt, eller att (kanske med änglar som utförare) låta fängsla in eller begränsa verksamheten för demoner, över vilka vi har all makt genom Jesus.

 

​
 

Jag tror att det finns flera nivåer i Guds vilja och att det är rätt på flera sätt att säga att Gud inte är allsmäktig på jorden - och varför ska vi då annars be att den ska ske, och varför ber Jesus: inte min vilja ske men din? Jag tror att vi måste be återkommande böner för att hålla världens illviljor i schack.