Eriks vittnesbörd

 

Jag växte upp i en lycklig familj i det vackra Örnsköldsvik. Där föddes jag som första barnet till två aktiva, sportande föräldrar. 2 år senare fick jag en syster. Min syster och jag växte upp i nära samklang med naturen, då vi orienterade mycket aktivt på somrarna och åkte skidor och gjorde andra aktiviteter på vintrarna. 

​

​

​

 

 

 

 

 

 

 

​

Jag och min syster hade mycket gemensamt. Vi lekte massor och hade mycket fina men otroende föräldrar som gav oss en fantastisk och balanserad uppfostran på många sätt. Redan som liten lärde jag mig att ta hand om mig själv och min kropp, vara kreativ och att inte ge upp när det är jobbigt. Jag fick en mycket god självbild och en kärlek till människor, naturen och att leva ett enkelt avskalat liv i lek och rörelse. 

​

Allteftersom jag växte upp blev jag mer introvert och trivdes med det. Jag lekte med min syster och lite grann med några vänner inom orienteringen. Orienteringen erbjöd en stor familj och jag trivdes jättebra i den.

​

​

​

​

​

 

 

 

 

 

 

 

Dock blev jag mer ensam när jag växte upp. Det var inget som jag ville visa utåt sett då jag inte tyckte att det tjänade någonting till att deppa. Jag valde istället att visa mig stark och fokusera mer på mig själv, familjen, orienteringen och senare även skolan. Jag utvecklade en oerhört stark vilja och ett oerhört driv i det jag var intresserad av. Jag ville vara bäst och jag tyckte att jag var bäst! Jag var inte bäst på något specifikt men om man lade ihop allt man kan tänkas göra som människa så var jag bäst, tyckte jag. Jag var inriktad på prestation men anser i efterhand att jag också genuint älskade mycket och många.

​

I skolan var jag själv mycket från att jag var 6 år tills jag blev 12 år. När jag var 12 år hade jag en kompis och vi hittade på jättemycket roligt under skoltid. Jag kände då att stressen av att inte ha några vänner släppte och med honom var jag helt fri och jättelycklig. Min hälsa var mycket god. Jag sprang snabbt och var mycket gymnastisk. Dessutom upphöjdes jag av andra som smart - särskilt i matematik. Jag själv tyckte inte att jag var särskilt smart, men tyckte däremot att jag kunde lösa alla typer av problem bara jag fick och lade ned tillräckligt med kraft och tid på det.

​

 

 

 

​

​

​

​

​

Under mitt 13:e levnadsår började jag på högstadiet. Jag var fortfarande som ett barn inombords och ville inte relatera till de andra som hade börjat komma in i puberteten och höll på med datorer, tonårssnack och var mer bullriga och busiga. Jag isolerade mig. Under rasterna stod jag bara rakt upp och ned och tittade på de andra. I tre år. Jag fokuserade istället i glädje men med viss prestationsångest på det ämnesmässiga i skolan under lektionerna. På grund av min tystnad samt långsamt begynnande pubertet utvecklade jag en blyghet som jag kände kvävde mig. Jag var dämpad och fokuserade mitt hjärta och mina tankar till stor del mot hur jag skulle lösa alla de problem (dock endast i ett framtidsperspektiv) jag tyckte att jag stod i då: Att få vänner och flickvän, bli bäst i någon sport, kanske bli lärare eller professor i matematik, få familj och leva i lek och trygghet. Jag utvecklade magproblem under denna period. Trots det så ignorerade jag det. Jag gick aldrig på toaletten på skolan och på något sätt höll jag nog andan och magen hela dagarna.

​

Väl i hemma slappnade jag av. Där kunde jag vara med föräldrarna och min syster så där fick jag ett välbehövligt utrymme och trygghet. Vi fortsatte att resa mycket och att leva ett gott familjeliv.

​

​
 

​

​

​

​

 

 

Sedan började jag på naturprogrammet på Gymnasiet. Innan hade jag tänkt att "Nu ska det bli förändring. Jag vill inte vara ensam längre." Väl där hamnade jag i en otroligt bra klass. Det fanns många potentiella vänner men jag isolerade mig ändå, i någon form av självförkastelse och blyghet. Det var enklast så. Jag fortsatte att fokusera på skolan och började elitsatsa på idrott. I och med att jag kom in i puberteten sent så var jag liten till växten. Sen gjorde jag en spurt i puberteten och växte från 50 kg till 75 kg ("på längden") på 2 år (eller var det till och med exakt 1 år?). Jag var mycket trött under denna period. Jag sov och sov och tränade och tränade och läste och satt tyst.

Magproblemen fortsatte. När jag tog studenten gick jag på en utredning för detta men de hittade ingenting.

​

Jag var intresserad av matematik och fysik och ville gärna studera dessa ämnen "på riktigt". Därför sökte jag in till ett universitetsprogram i teknisk fysik. Där bodde jag själv i den nya staden till en början och sedan ett tag med en vän. Jag blev mer fri men tappade samtidigt tryggheten i hemmet. Jag utvecklade en stor trötthet och gick till vården. Där misstänkte en läkare glutenintolerans. Jag hoppade på det tåget genom att gå hem och börja forska kring det.

 

Misstanken om glutenintolerans ledde mig in på en resa inom funktionell medicin, primal hälsa och naturligt helande. Jag fastnade direkt för flertalet amerikanska sidor som skrev mycket om alternativmedicin, kroppstester och dieter. Däri kunde jag kombinera mitt intresse för prestation och utveckling med fighten att komma tillbaka i full kraft. 

 

Magproblemen löste sig utåt sett. Jag blev stark muskulärt och återfann min hälsa till det yttre skulle man kunna säga, men den kroppsliga tröttheten och hjärntröttheten höll i sig och även om jag provade allt för att lösa det släpades den med. Vecka in och vecka ut. Jag höll modet uppe men kände en stress inombords i att tiden bara gick och det hände ingenting. Jag älskade att läsa om hälsa. I början var det mest ett roligt intresse som gjorde att jag kände att jag hade ett övertag gentemot mitt gamla jag och andra människor. Jag kände mig upplyst och visste hur man skulle uppnå optimal hälsa. Jag var bara inte i mål själv. Min viljestyrka och prestationsvilja som jag fått med mig från barndomen drev mig att aldrig ge upp, även om det blev många tårar och desperata kvällar. 

​

För att sammanfatta har jag gjort en lista över alla de saker jag testade under denna tid för att hitta hälsa. Den hittas här!

​

Hemska bilder och små klipp från denna period:

​

​

​

​

​

​

​

​

​

Jag var i ca 4 år i ett tillstånd då jag läste frenetiskt mer eller mindre tänkte dygnet runt på att komma tillbaka till hälsa samt olika vägar och val mot detta mål. "Vad var nyckeln? Vad var felet? Jag gjorde ju så mycket (och rätt)?" Jag hade vissa dagar där jag var glad och trygg och jag fann även en glädje och trygghet i matematiken och fysiken som jag läste. Jag kom ingen vart utan blev mer ängslig, ensam och hopplös. Jag kände att jag behövde en förändring och sökte mig till utlandsstudier. Jag tittade på olika alternativ. Bland annat verkade Teneriffa på kanarieöarna, Christchurch(!) i Nya Zeeland och Singapore. Jag kände en ärlig och ren dragning i mitt hjärta till både kanarieöarna och Christchurch. Christchurch hade säkerligen kunnat leda mig till Kristus snabbare, men så kallade "förnuftiga" tankar yrkade för Singapore och det blev till slut så.

​

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Väl i Singapore hade jag en helt otrolig tid. Här lyckades jag med det jag inte hade lyckats när jag började gymnasiet med att ta den nya chansen till att skaffa nya vänner och förändras till att ha en social vardag. Jag fick massor av vänner och flödade faktiskt i kärlek där borta - till allt och alla (jag vill säga detta utan att skryta: naturligtvis var det Gud som verkade i och genom mig). Jag fick energi och kraft, även om det fortfarande fanns en trötthet där. Gud gjorde ett enormt verk i mitt liv, även om jag inte visste om det.  Jag fick en nystart. Ingenting var omöjligt igen, precis som jag känt under min uppväxt. Jag kände att jag var kapabel till allt. Världen låg framför mig och jag älskade alla jag såg. Dock hade jag stunder och dagar av tvivel och oro (vad skulle jag göra efter denna termin? Hur skulle jag bli 100% bra och inte 85% bra) men generellt var det mycket bra. I Singapore ökade mitt intresse för österländska hälsohemligheter och religiös andlighet (occultism förstod jag senare). Jag närmade mig mer och mer det andliga. Jag började göra andningsövningar, lärde mig grunder i Chi Gong och Yoga och trodde att detta skulle vara bra för mig: ge ytterligare kraft - helt ovetandes om vad som  låg bakom.

​

När det utmätta tiden var ute försökte jag att stanna utomlands och ta andra projekt - vilket det också blev i några månader men kom ändå tillbaka till Sverige sen - med tanken att genomdriva det obligatoriska examensarbetet och sedan ge mig ut i världen igen! Väl på Arlanda efter 8 månader i mer eller mindre eufori (blandat med viss oro) mindes jag hur jag kände hur alla runt omkring mig var som döda. "De bara stod där, gråa och deppiga i sina små världar. Vad var det för fel på folk? Är Sverige verkligen så här?", tänkte jag. Jag fortsatte mina dagar i stark tro och förtröstade i en glädje i mig själv och hoppet om ett framtida liv i vad jag nyss upplevt under ca ett år. Jag började ed ett exjobb på en plats där jag inte trivdes och hamnade i samma stad som under tidigare universitetsår. Sakta men säkert kom hopplösheten tillbaka. I början var jag stark och bevarade Guds verk i mig, men sedan hamnade jag i tvivel och otro på min kropp och mina livsutsikter. Jag blev hjälplös. Livet rann ur mig. Kontrasten blev ännu större än tidigare. Under denna period blev jag mycket andligt intresserad och spenderade all min tid på att planera min återkomst till liv och hälsa samt försökte komma fram till vad universum är och vad tanken med mig och mänskligheten är - i detta liv, samt om det finns något därbakom / framför. Det blev att jag dök djupare in i ockultism. Jag spenderade massor av tid på YouTube och i läsning och sprang emot en förändring så snabbt jag kunde.

​

​

​

​

​

​

​

​

​

 

Gud gjorde ett verk i mig under denna tid. Den Helige Ande verkade i mig har jag märkt i efterhand. Jag mådde inte bra i den ockultism jag var i men fortsatte ändå att läsa. Jag fick dock ett driv att verkligen rena mig andligt och själsligt och slutade med flera synder. Jag har förresten komponerat en lista över synder som jag upptäckt att jag har begått i mitt liv, för den som är intresserad: Den kan ses här.

Jag ville bara bli fri och frisk så att jag kunde strunta i mig själv och leva i kärleken för andra levande varelser och göra något gott på jorden på ett mer osjälviskt sätt än jag känt tidigare. 

​

Jag kände att till slut att om det inte skulle bli någon förändring så skulle jag dö inom 3 år. Detta gjorde att jag bestämde mig skarpt för att ta mig utomlands. Jag sade upp mig från det i mitt tycke i stort sett meningslösa jobb jag hade och flyttade hem till föräldrarna. Jag hade sökt doktorandtjänster utomlands som Gud stoppade på ett otroligt sätt, vilket jag är tacksam över i efterhand. När så det inte gick igenom siktade jag på att bli volontär i Indien och söka andlighet där genom meditation - kanske via någon guru. Att sätta mig i skogen med naturen och söka någonting, på det sätt många andra i dessa trakter gjort. På resan dit fick jag för mig att jag skulle vilja besöka en healing-kvinna (häxa) i Norge som tycktes kunna kontakta andliga guider från andra planeter (vilket jag nu i efterhand vet är onda andar / familiar spirits). Jag velade ett tag med att boka en resa. En dag hade jag bestämt mig för att det skulle bli av. Innan jag skulle hem stannade jag en stund på stan för att köpa hälsosam mat på en österländsk butik. Mitt på torget ropade då en kille efter mig: "Hej, ursäkta, kan jag ställa en fråga?" Detta blev början på ett samtal om Gud. Denna person var ute och bad för folk och berättade om sin tro på Jesus. Jag var då vilsen och mycket andligt mottaglig och hade i mitt YouTube-letande också stött på personer som mött eller berättat om Jesus. Killen pekade på att Jesus var den enda vägen och att vägen jag var inne på var fel. Jag vägde hans ord och bestämde mig för att själv söka reda på om det han sade stämde - jag ville (ju) inte kasta mig in i någon annan andlighet dramatiskt ifall det skulle leda till ett liv och lögn och till helvetet. Dessutom var det någonting med honom som lyste igenom: att han verkligen, verkligen på djupet och ödmjukt trodde på det han sade, samt att han verkade i det han berättade och av kärlek genom ett rent hjärta självuppoffrande delade det med andra. Det attraherade mig som var mycket orolig under denna tid och slets mellan hopp och förtvivlan.

​

​

 

 

 

 

 

 

​

Jag intog nu en mer aktivt och öppet kritisk synvinkel till de medium och gurus jag följde och ville reda ut om vem Jesus var och det var en annan "rätt" vägen. Jag forskade intensivt och blev direkt fångad. Efter några dagar gick jag med föräldrarnas hund upp på ett högt berg i vildmarken. Där kunde han springa fritt och jag fick kontakt med naturen och mig själv. Där bad jag till Gud i hjärtat att han skulle visa mig om Jesus var den rätta vägen och att han skulle visa sig för mig. Men jag bad inte helt i tro, utan just efter att jag uttalat detta för mig själv blev jag rädd: "Tänk om Jesus i egen hög person skulle komma i ett dån ned till mig på detta berg i vildmarken." Jag ändrade mig och sade i mitt hjärta något i stil med: "Du vet bäst Gud, om du finns, ser allt, har skapat mig och ser mig där jag står på detta berg samt har sett mig i alla stunder i mitt liv, när jag är redo, så gör det på mitt sätt efter din vishet".

 

Nu hände något. Under följande veckor blev jag på ett brett spektrum av sätt fullt övertygad om att Jesus verkligen är vad den klassiska kristendomen påstår att han är. Jag fick så många starka bönesvar, jag fick se mirakel framför mina ögon och blev emotionellt tagen av alla händelser och alla människor som berättade om vad Jesus gjort i deras liv. Jag fick svar på många tekniska frågor jag hade och ockultismens ondska uppenbarades ännu tydligare.

 

Och under midsommar 2019 - en månad efter det första mötet med den unga mannen på torget - kom en kvinna fram och lade handen på mitt knä när jag var med ett gäng och sjöng med i lovsång. Jag tror, om jag inte missminner mig om tiden, att jag några timmar dessförinnan sagt ett kort ja till att ta emot Jesus under en aktivitet som kallas schack-till-frälsning. Jag satt nu på en stol under lovsången och sjöng från mitt hjärta. Kvinnan som kom fram bad kort men visst om att jag skulle få möta Jesus och gick sedan därifrån. Just då började det pirra i kroppen och det var som att något slags vatten började skölja genom mina armar och ben. Det kändes även som att en kran öppnades i mitt hjärta och att känslor av alla former som jag hade djupt inne, och som jag inte ens visste att jag hade, rann ut och renade mig. Jag satt i tårar med slutna ögon som i fosterställning och kände att jag knappt ville, kunde eller vågade röra mig då jag upplevde att det var änglar runtomkring mig. Jag kände en överlåten kärlek till personerna runt omkring och var samtidigt lite rädd. (Några veckor efteråt kunde jag sedan själv i glädje se i Bibeln om hur Jesus kan ge ett levande vatten som strömmar i ens innersta och om hur ens hjärta byts ut när man blir född på nytt i Anden - vilket jag förnimmer att jag upplevde fysiskt). Folk samlades runtomkring mig när det syntes att något hände. En ny vän kom fram och profeterade över mig. Dagen därefter bestämde jag mig för att låta mig döpas i vatten och visste att jag där verkligen tog beslutet att följa Jesus vad det än kostar - även om jag var lite osäker på allt vad det skulle innebära och om jag var mentalt redo. Sedan dess har jag fortsatt att följa Jesus och har fördjupat relationen med honom samt mina kunskaper om Gud. Det har varit och är i skrivande stund ett stort äventyr med Gud där han har lett mig in i många värdefulla situationer, möten och stunder.

​

​

​
 

​

​

​

 

​

​

​

Det är så härligt att inte längre behöva leva för sig själv och lösa sina egna problem. Nu har Jesus tagit hand om alla mina problem och jag är i beredskap att kunna hjälpa andra.

Han har helat min hälsa. Till exempel äter jag nu vad jag än känner för i Anden och mår fint. Alla bojor är brutna. Jag är fri och ett Guds barn. Livet kan fortfarande vara en utmaning men jag är på en resa och denna sida fortsätter att berätta om denna resa från härlighet till härlighet och kraft till kraft till Guds ära, genom hans verk.

​

I efterhand ser jag hur Gud har bevarat mig, tagit hand om mig och lett mig genom de perioder jag har upplevt i livet. Han har varit oerhört god, och bara längtat tills  jag skulle lyssna till hans röst och hitta honom. Hallelujah!

"Jag är porten. Den som går in genom mig ska bli frälst, och han ska gå in och gå ut och finna bete. Tjuven kommer bara för att stjäla, slakta och döda. Jag har kommit för att de ska ha liv, och liv i överflöd. Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren."

"Om nu Sonen gör er fria blir ni verkligen fria."

"Nu lever inte längre jag utan Kristus lever i mig."

"Nu kanske någon säger: 'Du har tro.' – Ja, men jag har också gärningar. Visa mig din tro utan gärningar, så ska jag visa dig min tro genom mina gärningar. Du tror att Gud är en. Det gör du rätt i. Även de onda andarna tror det, och bävar. Men vill du inte inse, tanklösa människa, att tron utan gärningar är död?"

​

Det var många års (till stor del onödigt) slit och en lång resa. Inte visste jag att det var så enkelt att bli hel och fri. När jag slutade att försöka i egen kraft och istället bad till Gud kom han och löste allt! Gud kan och vill hela oss alla på en gång om vi bara ger oss till honom i tro på hans Son!

​

"Be, och ni ska få. Sök, och ni ska finna. Bulta, och dörren ska öppnas för er. För var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar ska dörren öppnas. Vem av er ger sin son en sten när han ber om bröd? Eller en orm när han ber om fisk? Om nu ni som är onda förstår att ge goda gåvor till era barn, hur mycket mer ska då inte er Far i himlen ge det som är gott till dem som ber honom?"

​

Tack Fader för att du drog mig till Jesus och tack Jesus för allt du gjort och gör för oss!

Jag vill lägga ned mitt liv inför dig! Jag älskar dig verkligen! Yippieee! Hurra, hurra, hurra!!!

Låt resan fortsätta i all evighet och låt oss dansa fram i en tightare relation för varje dag. Du är värd det! Inte jag, men du! Och låt oss tillsammans leda många fler människor in i vår gemenskap så att de inte går förlorade - en gemenskap som är verklig, nära och varm. 

​

​

​